Självkritisk...

Känner mig lite filosofisk idag, så känsliga läsare rekommenderas avbryta läsningen av inlägget genast...

Känslan av att veta att man gjort något riktigt bra känns fantastiskt. Jag har den fula ovanan att vara lite väl självkritisk ibland. Inte så lite, egentligen. Känner ganska ofta att jag inte riktigt duger och tvivlar på mig själv. Vill inte ha det så, men kan inte rå för det. Därför kan jag bli lite gnällig ibland och söka bekräftelse. Har dock blivit bättre på senare år, många "jag-kan-tankar" senare...

Vet inte varifrån dessa tankar kommer. Jag har haft en fin uppväxt, med föräldrar som "sett" mig och som stöttat mig i allt. Med en sådan uppväxt borde man väl egentligen inte ha mina "problem", eller? Kanske beror det inte på det, men man tycker ju att det ändå borde prägla en ganska ordentligt.

Jag har läst franska i många herrans år och kan bra franska. Jag har läst utomlands ett år och tre terminer på universitetsnivå. Ändå kan jag tvivla på mina kunskaper, i alla fall i möte med personer som har franska som modersmål. Därför har jag varit lite nervös hur jag uppfattas av min nye elev. Egentligen borde jag inte bry mig, men jag är som jag är. Hittills har det gått finfint. Jag förstår inte allt, och kan tycka att det är svårt att formulera mig, men jag är ändå mycket nöjd över mig själv. Idag var han med på en av mina lektioner och allt gick jättebra! Eleverna var så alerta, de är de aldrig på sena torsdagslektioner annars... Hmm, vad gör jag för fel??? ;)

Anledningen till att jag skrivit detta inlägg är att jag idag, som du kanske förstått av ovanstående rader, har haft en sån där bra dag. En sådan dag när man känner att man gjort bra ifrån sig på flera plan. Hoppas, hoppas, hoppas att jag kan få ha kvar den känslan även under morgondagen...*Håller tummarna*