Det har jag. Kan nog helt säkert skriva om detta här, eftersom jag har noll kontakt med de inblandade. Det som stör mig så dant är att de knappt hälsar på en, vilket får mig att känna mig jävligt utanför och ensam, för med varandra pratar de allt. När jag kommer till jobbet på morgonen säger jag alltid god morgon, för så är jag uppväxt och van vid att man gör både hemma och på en arbetsplats. Jag tycker också att man hälsar när man ses, till exempel när man kommer in i arbetsrummet och någon sitter där (kanske inte nionde gången på samma dag dock), men tydligen gör inte dessa bonnläppar sådant. När jag kommer in i arbetsrummet kollar ingen upp, gör de mot all förmodan det säger de absolut inte hej. Eller, jo, det gör de, eftersom jag
alltid högt och tydlig säger något.
Pappa sa idag, när jag ringde och gnöllde, att jag skulle försöka strunta i det, och fortsätta göra så som jag tycker är rätt, och jag håller med. Någon gång kanske de fattar hur de beter sig, och skäms, vilket jag såklart hoppas på. Hehe, sådan är jag... Jag jobbar ju bara 25% med, så så mycket lider jag inte, om ni kanske uppfattade det så, men särskilt skoj är det ändå inte.
Hoppas att det ändras, eller att jag kan finna ett nytt jobb snart, med trevliga kollegor. Nackdelen med det är dock att jag blir av med mina franska "stud" ( haha, minns ni att man kallade pluggisar så när vi gick i högstadiet?). Bättre grupp går nästan inte att få. Jo, Clara, ni ligger fortfarande i topp;)
Imorgon ska jag tvingas gå en utbildning utan ersättning fem timmar efter min arbetstid. Härligt härligt...