Panikångest...

Har inte skrivit på ett tag. Har varit sjuk och mycket trött, men igår eftermiddag kände jag mig laddad inför att gå till jobbet idag. Mina fredagar är inte så långa så jag tänkte att det ska jag väl klara av, men icke. Låg vaken länge igår och helt plötsligt började jag tänka på min mormor, och fick jättedåligt samvete för att jag inte hört av mig till henne på ett tag. Det tog en halvminut eller något innan jag insåg att mormor gick bort för över ett år sedan. På fullaste allvar hade jag suttit och tänkt på henne som om hon levde. När jag insåg fick jag en chock. Började stortjuta och nästan hyperventilera. Jag var otröstlig. Eftersom det var mitt i natten kunde jag inte heller ringa mamma, som jag alltid ringer och grinar, känns det som, utan jag messade henne att hon kunde ringa mig kl:7. Låg sedan vaken hela natten och funderade, och kvart i sju kunde jag inte hålla mig utan ringde mamma. Pratade en stund, sedan ringde jag jobbet och sjukanmälde jag mig. En natt helt utan sömn och så upprörd som jag var kände jag mig alldeles för labil för att undervisa.

Jag vet inte om det jag fick kallas panikångestattack, men känslan jag hade var panikartad. Jag kände mig också så korkad; hur kunde jag få för mig att mormor levde? Jag var vaken, så det var ju ingen dröm, utan jag trodde verkligen på fullaste allvar att hon levde. Kändes som om jag var på väg att bli helt galen. Psykhuset nästa...