Ett skämt...

Söndag igen. Nu har jag klarat en hel månad utan en endaste godisbit, ja förutom den där after eighten på Alices dop, men den räknas väl inte?;) Mitt sötsug har den senaste månaden tyglats med pajer av olika slag, och i helgen blev det cheesecake. Mums. Vågen visade imorse -3,4 kilo. Skulle ju vara underbart om det kunde fortsätta gå så bra till sommaren, tänk, då har jag i så fall gått ner ytterligare 13,6 kg! Men det är inget jag räknar med. Jag har 1,5 kg i månaden som mål. Kändes ju ganska trist i fredags hos Cissi där tjejerna drack vin och åt ost och melon och massa gott, medan jag som hade 3 hekto kvar till januaris målvikt varken åt eller drack något. Jag led inte så mycket av det iofs, men lite trist är det ju faktiskt.

I eftermiddag har jag suttit och läst den uppsats jag ska opponera på på fredag. Alltså, skämtar de med mig? Har jag fått en fejkuppsats bara för att kolla att jag verkligen kan opponera på en uppsats? Det är många språkliga fel, inte matrginaljusterat, saknade referenser etc. Så mycket fel, men vid seminariet får man ju inte hänga upp sig på fel. Nej, då ska man försöka vara positiv, men hur fasen ska man kunna vara positiv med alla dessa fel? Kommer bli krystat. Imorgon ska jag skriva ihop allt, och förhoppningsvis lever jag inte upp till mitt efternamn alldeles för mycket...;)

På onsdag kommer Karin och Isabell. Åh, vad kul det ska bli! Det var väl i november vi sågs sist, eller kanske december? Hur som helst, så var det ett tag sedan. Lunchen är redan bestämd: makaronpudding. När Karin och jag var kanske 12 år, var vi ensamma hemma hos mig. Eftersom jag hade lärt mig en rätt att laga av pappa, så skulle jag göra denna till oss. En fyraportionsform slukades av oss, så den fick ju skapligt högt betyg. På onsdag är det dags igen, och till fikat blir det väl en nyttig fruktsallad. Låter det ok, Karin?