Dramatik...

För några veckor sedan var jag på ett spinningpass dit ambulans fick tillkallas då en kvinna fick ont i hjärtat. Idag var det dags igen. En man i 60-årsåldern satt på en cykeln jämte mig, och mitt i passet ungefär började han hänga ner mot sin fot. Jag trodde bara att han fixade till trampan, men helt plötsligt föll han av cykeln ner i det hårda betionggolvet och in i cykeln jämte. Jag hoppade av min cykel för att kolla läget med honom. Han krampade eller skakade, svårt att avgöra, och kunde inte fokusera blicken, han kollade liksom igenom mig. Otäckt. Han sa att han mådde bra, men det syntes att han inte var redo att stå, ens sitta, upp. Med hjälp av en kille, tror han är läkare, vände vi på honom och ambulans tillkallades. Tydligen var mannen diabetiker och hade fått ett ordentligt blodsockerfall. Han sa att det brukade hända, och han trodde att ambulanspersonalen skulle känna igen honom. Det första de sa när de kom var just det, med glimten i ögat, att de kände varandra väl.

Mina år inom vården kom väl till pass en dag som denna. Fastän jag inte är någon läkare, vet jag ändå hyfsat vad som ska göras om något händer, men jag kan erkänna att jag var skapligt nervös att jag skulle behöva använda HLR, som var min första tanke. Gick kurs på Tokarp några timmar, men att efter det använda det i verkligheten känns lite nervöst. Nu var det inte hjärtat, och mannen verkade må bra efter en kvart ungefär, men lite hjälte har jag ju fått vara iaf;)