Superlativ...

Ja, superlativ är ord som ligger mig nära om hjärtat. Superlativ- alltså den sista komparationsgraden för adjektiv; glad gladare gladast. Jag gillar att beskriva händelser i min vardag med superlativ, vilket brukar tendera att mitt liv låter lite värra än alla andras. I'm sorry guys, men sån är jag.

Idag har jag nog varit på det värsta, jobbigaste, svettigaste, krångligaste, tuffaste passet som finns att träna; functional moves. Naturligtvis har jag ju sådan orutin att jag hamnade längst fram, mitt emot ledaren. Där känner man sig så sjukt uttittad och kass, för man är så fokuserad på att göra rätt, så mycket blir istället fel. Ja, ja, jag hämtade min stepbräda, matta och 5kg vikt, och tänkte att så himla mycket jobbigare än easyline kan det väl inte vara? Men då började det... Mina ben skakade som bara den efter 10 minuter. Kan ärligt säga att jag "fuskade" en hel del idag, men detta enbart då jag verkligen inte orkade mer. Jag gjorde mitt bästa, men på detta passet räckte det tyvärr inte till. Kan inte riktigt acceptera det, för egentligen borde väl detta avskräckt mig, men jag ska ge det ännu en chans imorgon klockan fyra, innan den värsta träningsvärken hunnit smyga sig på.