Seg...

Tisdag idag. Mådde lite halvdåligt imorse, men gav mig ändå iväg till jobbet. Känner mig inte helt hundra, men jag har det ju så slött på tisdagar. Tre lektioner utspridda på 7 timmar. Segt, men ganska skönt ändå.

I fredags lade jag fram min uppsats. Det har varit ganska tyst från mig sen dess. Tjejen som opponerad på min uppsats hade inget kritiskt att komma med, och sade flera gånger att hon gillade uppsatsen. Synd att inte examinatorn var av samma åsikt. Fick revidera nästan hela uppsatsen. Hur f-n kunde min handledare inte ha märkt att såpass mycket skulle ändras? Lyckades hålla tillbaka tårarna tills efter min opponering (som gick skitbra!), men sedan brast det. Kunde inte prata, eller ens tänka på uppsatsen utan att grina. Var så säker på att den skulle godkännas. Nu i efterhand så håller jag ju med examinatorn. Hon har ju faktiskt helt rätt. Nu har jag gjort de ändringar hon ansåg skulle göras, och igår skickade jag in uppsatsen igen. Nu måste alla återigen hålla tummarna att den ska vara ok. vad händer annars? Vill inte ens tänka på det...

I söndags kom Minus på besök i några timmar. Det piggade upp. Han är ju så himla söt att man inte kan bli annat än glad. Tog flera bilder som jag lägger upp när jag kommer hem.

Nej, nu kallar jobbet. Måste fixa läxor till kommande vecka!